Som en vis man en gång sa..

.. eller iallefall en gosse som snart är påväg att bli man efter att ha gjort klart sin mördarlumpen sa idag då jag berättade att jag var stressad

- Du kan väl inte stressa? Du är ju inom konsten.

Och mycket sant! Tack för det. Stressa aldrig en konstnär".

Så istället för att få magsår idag tog jag det lugnt, la mig på rygg i sängen och tog 3 djupa andetag och det resulterade i att:

Jag har en fullt fungerande röst istället för att den som vanligt på onsdagskvällarna bruker vare helt söndersjungen.

Jag har inte packat än, inte ens tatt fram resväskan.

Jag har inte tvättat.

Jag har inte städat

- och vet ni vad? Det känns underbart!

Jag har senaste tiden vare så föribannat stressad, haft så sjukligt mycket att göre så jag har nästan glömt bort att andes.

Men nu ikväll började jag hitte tillbake till mitt gamle jag så jag ska berätte en liten sak för er, jag skiter helt enkelt i att packe, städe och tvätten får jag ta med hem till mamma imorgon när jag åker hem och låtarna får gå som dom går.

Jag bruker alltid vare nervös för att jag inte kan låtarna och sedan blande ihop texterna men anledningen till att jag blander ihop orden är för att jag träner helt enkelt för mycket på dom.

Så hädanefter ska jag var gamle flummige Agnes som flyter med men sticker ut.

Sköntsköntskönt.

Tack för dine kloke ord Jocke - du tog ner mig på jorden även om du kanske inte visste om det.

God natt London

God morgon Sverige,

Agnes